Att författa en historik
över en förening som är drygt hundra
år är ingen barnlek, men jag ska
göra ett försök att skildra musikkårens
historia. Eventuella felaktigheter som upptäcks hoppas
jag att ni mailar till
kontakt@slottsbronsmusikkar.se
så skall de åtgärdas å det snaraste.
Nu kan historien börja...
Vår historia tar sin
början 1902 då Karl Ekstam flyttade till
Slottsbron för att börja arbeta på
sulfitfabriken. I Slottsbron fanns vid seklets början
två ideella föreningar: Ungsocialistiska
föreningen och Logen IOGT Slottsbrons framtid. Då
Karl Ekstam var intresserad av föreningslivet
anslöt han sig till IOGT. Där föregicks varje
möte med sång och musik. Ekstam var begåvad
med musikaliska talanger och föreslog att man skulle
starta en musikkår. Förslaget föll i god
jord och Ekstam utsågs till ledare. Föreningen
var bildad, men instrument saknades. Ett brev skickades till
disponent Lindstedt där Ekstam ansökte om ett
lån för inköp av instrument. Det bar sig
inte bättre än att disponenten sökte upp
"musikdirektören" på fabriken, lämnade
tillbaka det bifogade svarsportot och diskuterade saken
muntligt. Något lån var det bara inte tal om.
Disponent Lindstedt var intresserad av att bygden fick en
egen musikkår så bolaget skulle i stället
köpa instrument som kåren skulle få
låna. Musikanterna blev självklart tacksamma
för detta förslag, men tacksamheten försvann
med tiden. Mer om det senare.
När instrumenten
väl fanns på plats kunde man börja repetera.
Träningslokal hade man ingen heller utan man höll
till i det gamla fabrikskontoret (som senare blev
målarverkstad) samt i utearbetarnas matsal, den s.k.
kôrran. Ekstam hade ett styvt jobb att få fason
på musiken, men 1:a maj 1903 var det premiär.
Någon större repertoar var det inte tal om
på den tiden. "Arbetets söner" fanns med redan
vid premiären och den spelas än idag på 1:a
maj. Publiken var dock nöjd med vad den såg och
hörde. Något som heller inte har
förändrats under årens lopp. (Hoppas
jag...)
Den första
sättningen i musikkåren bestod av Karl Ekstam och
Rudolf Stenberg på Eb-kornett, Gunnar Westlund,
Bb-kornett, Harald Tångring, althorn, Oskar Berner
Karlsson, bastuba, Henning Ågren och Fredrik Sundkvist
spelade tenor. Det hela kompletterades med trumslagarna
Theodor Dufva och Hjalmar Karlsson.
Senare under sommaren
spelade kåren på en s.k. lusttur med
passagerarbåten "Alma" som gick till den
dåvarande utställningen i Karlstad. Kåren
deltog dessutom i en demonstration som gick från
Edsvalla till Slottsbron, en nätt promenad på
halvannan mil. Och när man ändå var ute och
promenerade passade man på att ta svängen
förbi beväringsplatsen i Trossnäs, en
omväg på ytterligare någon kilometer, bara
för att dela ut arbetartidningar till militärerna.
Något som tydligen inte uppskattades eftersom
tidningarna kom flytande i Norsälven när
kåren kom fram till färjeläget i Nor.
1907 bildades
fackföreningen och den ansåg att den skulle
"äga" musikkåren, men bolagsledningen var av
annan åsikt och visade det med all önskbar
tydlighet genom att helt sonika ta tillbaka sina instrument.
Kårmedlemmarna fick då ta av sina surt
förvärvade slantar och köpa egna begagnade
instrument. Fackföreningen löste så
småningom in instrumenten.
1909 var året för
storstrejken. Något som gjorde att kåren fick
tid att öva desto mer. Ett fackföreningsmöte
utan musikkår och arbetarsånger var inte
värt namnet, så kåren hade en del att
göra. Företrädesvis i det nybyggda Folkets
Hus ute på Mickelsön. Där ekade
arbetarsångerna starkt. Men det var inte bara vid
fackliga sammankomster kåren dök upp. Man spelade
även på dans och då kunde en sprittande
polka avlösas av en smäktande vals. Efter
storstrejken blev kåren något mindre aktiv, utan
att för den skull ligga nere. 1910 slutade Karl Ekstam
som ledare och avlöstes av Henning Ågren. Ekstam
var inte den enda som slutade vid denna tidpunkt, men det
fanns fler som stod på tur att börja. 1912
beslöt man sig för att dubblera en del
stämmor och fler fick plats i kåren.
Kåren var eftertraktad
och anlitades inte bara av de föreningar som fanns i
Slottsbron. 1917 deltog kåren tillsammans med fyra
andra musikkårer i en massdemonstration i Karlstad.
Då denna anordnades mitt under brinnande
världskrig gick den i hungern och svältens tecken,
vilket gjorde den mindre fredlig än vad dagens
demonstrationer är. 1919 ställdes driften in vid
fabriken och Henning Ågren tvingades söka sig
till annan ort. Ledarskapet övergick då till
Johan Magnusson som fick ett styvt jobb då endast fyra
musikanter fanns kvar. Genom att låna musiker
från grannen
Gruvöns
Musikkår
löstes krisen och kåren kunde leva kvar. (Att
låna från varandra är något som lever
kvar än idag 80 år senare.) Året efter
införskaffades nya instument och man kunde rekrytera en
hel del nya medlemmar vilka gjorde att kårens
fortlevnad var tryggad.
1923 var det dags för
en ny storkonflikt och kåren fick möjlighet till
dagliga övningar. Under den här konflikten skulle
kåren stå för all musikunderhållning
precis som man gjort 14 år tidigare. Nu när man
dessutom hade så gott om tid så kunde man ge sig
på lite svårare musik och man skrev egna
arrangemang och köpte nya noter för nu skulle man
minsann ge konserter. Enligt uppgift fanns det olika
synpunkter på hur styckena skulle spelas, men Johan
Magnusson var en bestämd man och fick sin vilja i
genom. Kassan behövde stärkas upp och man
såg konserterna som ett sätt till detta,
konserterna blev av men inte pengarna. Så kan det
gå. Den ena konserten hölls på
Viktoriabiografen i Säffle och den andra i
Bråtens ordenshus, Värmlandsbro. Om den
sistanämnda spelningen kan man i Werner Danielssons
historik över musikkårens första 70 år
läsa:
"...där
konsert hölls i slutet av mars månad är att
minnas den förhoppningsfulla grupp musikanter som var
samlade vid Slottsbrons järnvägstation för
resa till Segmon, utrustade med termosflaska och
smörgåsar och trots en intensiv snöyra
traskade den långa vägen från Segmons
järnvägsstation till Bråtens ordenshus,
bärandes på instrument och annat. En promenad
på två timmar i djup snö. Men mannarna var
utrustade med gott humör för nu skulle den
första konserten hållas och därefter skulle
det spelas dansmusik till långt fram på natten.
Hur humöret var på den grupp som klockan fem
påföljande morgon i gåsmarsch kom tillbaka
efter att ha traskat i djup snö och med magen tom
på föda, ja det humöret är ej
lämpligt att beskriva här."
Kåren fick lön
för den möda man lagt ner på träning
och under åren 1924-28 var kåren mycket anlitad
i såväl Värmland som Dalsland. Man talade om
en riktig glansperiod. Åmål var en plats
där kåren var väl ansedd och en flitig
gäst vid såväl fester, travtävlingar
och konserter på stadshotellet. Vid ett tillfälle
anlitades kåren t.o.m vid begravning av en
kommunalpamp. I Värmland var kåren en flitig
gäst i ett flertal orter från Säffle i
söder till Forshaga i norr. Någon ekonomisk
förtjänst var det dock inte tal om då gaget
vid vissa storartade tillfällen uppgick till tre kronor
per musikant. Men då som nu var det nöjet att
få spela som gjorde att folk ställde upp. Att man
sen fick komma ut och se sig omkring gjorde inte saken
sämre.
1924 fick kåren
två nya medlemmar i Harald Danielsson (endast 12
år gammal) och Karl Gustafsson. Harald Danielsson
visade sig bli ett namn att verkligen lägga på
minnet som såväl musiker, musikledare och
arrangör. Han nämns än idag med stor respekt
i kåren. Mer om honom senare. Karl Gustafsson var
även han en man att räkna med och spelade med i
kåren så gott som hela tiden fram till sin
bortgång 1968. Kårens besättning uppgick nu
till elva man och höll sig konstant de närmaste
åren.
Allt eftersom tiden gick och
musikmodet ändrades försvann musikkårerna
från dansställena för att ersättas av
mindre danskapell. Efter 1928 fick kåren helt inrikta
sig på underhållnings- och konsertmusik, vid
sidan av den självklara marschmusiken. Att kåren
inte längre syntes på danstillställningar
medförde att aktiviteten sjönk. Intresset för
den moderna musiken smittade även kårens musiker
och "Gunnars kapell" bildades, men alla
förändringar är inte enbart av ondo vilket
skulle visa sig senare.
I början av 30-talet
kom fyra ynglingar med stort musikintresse med i
kåren: Herbert Blixt, Arne Klaxman, Bror och Tore
Magnusson. Från Gruvöns Musikkår kom
förstärkning i form av Helmer Gustafsson och
senare också Arthur Gustafsson. Snart hade ungdommarna
bildat den i Värmland och Dalsland mycket populära
och omtyckta dansorkestern "Herberts orkester".
Kåren spelade alltmer
sällan på offentliga tillställningar, men
övandet fortgick. Om än i någon minskad
omfattning med tanke på den speciella täning som
krävdes för dansmusikerna. 1938 avsade sig Johan
Magnusson ledarskapet för kåren, något som
han innehaft sedan 1919. Men musiken lade han inte helt
på hyllan utan ställde gärna upp om han blev
tillfrågad.
1939 stod Europa på
tröskeln till ett nytt förödande krig och
kåren såg sig om efter en ny ledare, dock inte
av den anledningen får man hoppas. Valet föll
på Harald Danielsson och det skulle visa sig vara ett
helt riktigt val. Kåren fick ett rejält uppsving
i sin verksamhet. Trots att det var beredskapsår och
många unga män försvann från orten
för att försvara rikets gränser, lyckades
Harald övertala än den ene, än den andre av
ortens ungdommar att börja spela i musikkåren och
1943 uppgick antalet medlemmar till 26 stycken. Det visar
på att musikintresset var stort. Eller också
besatt Harald en osedvanligt stor
övertalningsförmåga. Kanske var det en
kombination.
Men säg den glädje
som varar för evigt. Nya arbetsplaster lockade och
kårens numerär minskade åter. Vissa
flyttade, andra slutade ändå. Även Harald
Danielsson slutade i kåren: 1948 lockades han till
Åmål där han fann ett bra arbete och en
plats i stadens musikliv. Ny ledare blev Karl Ekstams son,
Gottfrid, som återkommit till bygden efter att ha
varit musikledare i Åsensbruk. Men efter endast
två år flyttade han vidare till Kolsva för
att bli musikledare. Nu var det dags att finna en ny ledare
igen. Den här gången föll valet på
Herbert Blixt. Han hade vid den här tiden varit medlem
i kåren i närmare 20 år och var dessutom
ledare för den tidigare nämnda orkestern
"Herberts". Tyvärr gick han hastigt bort efter endast
ett och ett halvt år vid rodret. 1951 blev
därför musikfanjunkare H. Blomqvist ledare. Men
även han blev kortvarig på posten. Året
efter kom Harald Danielsson tillbaka och blev kvar som
ledare för kåren fram till sin bortgång
1968. 1957 tog han dessutom initiativ till bildandet av
Slottsbrons Ungdomskår, vilken fanns på orten
fram till 1984.
1953 firade kåren sitt
50-årsjubileum med bl.a en konsert. Vid denna konsert
spelade kåren slagnummer från varje
årtionde som kåren funnits och mellan
låtarna berättade dåvarande
ordföranden Verner Danielsson om vad som hänt
under det årtiondet. Mycket av det är
återgivet ovan. Ett annat inslag under konserten var
att kårens yngste medlem framförde
"Gärdebylåten" på tonett. Den då
blott 11-årige Sven-Erik Magnusson skulle senare visa
sig bli rikskändis i "Sven-Ingvars". Detta faktum har
medfört att kåren har kunnat åka
"snålskjuts" och varit med i olika TV-program om
nämnda orkester.
1958 var kåren deltog
kåren i arbetet med att få fram en
musikpaviljong som skulle placeras vid Folkets hus och som
skulle användas vid utomhuskonserter. Paviljongen stod
snart färdig och användes framför allt vid
Valborgsmässofirandet. Numera har den flyttats till
Strandvallen, men nyttjas fortfarande på
Valborgsmässoafton.
Historiken
är sammanställd av Magnus Carlsson.
Fortsättning följer...
Genom åren har Slottsbrons Muikkår haft följande musikledare:
|
Karl Ekstam
|
1903-1910
|
|
Henning Ågren
|
1910-1919
|
|
Johan Magnusson
|
1919-1938
|
|
Harald Danielsson
|
1939-1948
|
|
Gottfrid Ekstam
|
1948-1950
|
|
Herbert Blixt
|
1950-1951
|
|
Herbert Blomqvist
|
1951-1952
|
|
Harald Danielsson
|
1952-1968
|
|
Arne Klaxman
|
1968-1975
|
|
Eric Gustafsson
|
1975-1986
|
|
Janne Lindqvist
|
1986-1999
|
|
Stig Gustafsson
|
1999-2000
|
|
Pär Burman
|
2001-
|
